hjälplös.
Det är så sorgligt att se två så fina människor som en gång var så kära inte längre vara tillsammans.
"Snälla Denise, du måste hjälpa mig, jag orkar inte"
Och allt jag kan göra är att finnas där. För jag kan inte göra något mer och det är förbannat jobbigt.
Det var längesen jag själv kände så. Att jag älskade någon så att det verkligen gjorde ont. Och det var i den killen som en gång sa till mig: "Jag kan inte föreställa mig ett liv utan dig." Sen höll han mina händer så hårt att jag nästan fick blodstopp. Och det jag tänkte i den stunden var: Om du släpper mig, så dör jag.
En dag släppte han taget. Och jag dog faktiskt. Inombords. Han fattade mina händer, precis på samma sätt och plats som för två år sedan. Han spände sina ögon i mina och jag i hans. Men den här gången var det jag som sa "Jag kan inte förställa mig ett liv utan dig" sen föll jag handlöst och den här gången var han inte där för att ta emot mig.
Den sista kvällen. Den sista natten, var den mest plågsamma i hela mitt liv.
En hel natt låg jag och stirrade på han som jag delat så mycket med, han som visste allt om mig, han som hade mitt hjärta i sina händer. Och tanken på ett liv utan honom var så smärtsam att den kändes overklig.
Efter 365 dagar var det min tur att släppa honom. 365 helt förjävliga dagar.
Och på grund utav allt detta vet jag att vad jag än säger till min vän kommer inget hjälpa. Och därför känner jag mig så jävla hjälplös...
"Snälla Denise, du måste hjälpa mig, jag orkar inte"
Och allt jag kan göra är att finnas där. För jag kan inte göra något mer och det är förbannat jobbigt.
Det var längesen jag själv kände så. Att jag älskade någon så att det verkligen gjorde ont. Och det var i den killen som en gång sa till mig: "Jag kan inte föreställa mig ett liv utan dig." Sen höll han mina händer så hårt att jag nästan fick blodstopp. Och det jag tänkte i den stunden var: Om du släpper mig, så dör jag.
En dag släppte han taget. Och jag dog faktiskt. Inombords. Han fattade mina händer, precis på samma sätt och plats som för två år sedan. Han spände sina ögon i mina och jag i hans. Men den här gången var det jag som sa "Jag kan inte förställa mig ett liv utan dig" sen föll jag handlöst och den här gången var han inte där för att ta emot mig.
Den sista kvällen. Den sista natten, var den mest plågsamma i hela mitt liv.
En hel natt låg jag och stirrade på han som jag delat så mycket med, han som visste allt om mig, han som hade mitt hjärta i sina händer. Och tanken på ett liv utan honom var så smärtsam att den kändes overklig.
Efter 365 dagar var det min tur att släppa honom. 365 helt förjävliga dagar.
Och på grund utav allt detta vet jag att vad jag än säger till min vän kommer inget hjälpa. Och därför känner jag mig så jävla hjälplös...
0 kommentarer
Kommentarer
Trackback